Andningsstödsbehandlingar

CPAP-apparaterna blåser in kontinuerlig tryckluft med ett jämnt eller varierande mottryck och håller på så sätt patientens luftvägar öppna i sömnen.

Mottrycket bildar mekaniskt en luftspjäla bak i svalget som förhindrar luftvägarna från att tryckas ihop och på så sätt skapa ett andningsuppehåll.

BilevelPAP-behandling innebär att man hjälper den egna andningen med en mask eller ett munstycke.

BilevelPAP-apparaterna blåser in luft i luftvägarna kontinuerligt, men mängden luft som de blåser in, dvs. tryckstödet som behandlingen ger, varierar beroende på andningsfas.

BilevelPAP-apparaterna har två trycknivåer: vid inandning blåser den in mer luft och vid utandning blåser den in mindre. Däremot blåser den hela tiden in luft.

Vid utandning håller mottrycket de övre luftvägarna öppna på samma sätt som CPAP-apparaten gör vid behandling av sömnapné.

Vid inandning blåser den in luft kraftigare och stöder patientens egen inandning med den mängd tryckstöd som reglerats i apparaten. Tryckstödet kan vara detsamma hela tiden eller varierande i vissa situationer.

Personer som får BilevelPAP-behandling hemma använder apparaten främst på natten när de sover och ibland även på dagen.

Vid central sömnapné, dvs. en sömnrelaterad störning i det centrala nervsystemet, förekommer det inga andningsförsök vid andningsuppehållen. Sådan sömnapné kan förekomma t.ex. vid en störning i hjärnans blodcirkulation, njursvikt eller svår hjärtsvikt.

Central sömnapné kan i en del fall behandlas med en ASV-apparat som reglerar andningsstödet och trycknivån och balanserar andningsregleringssystemet.

Vid hjärtsvikt kan man ha en särskild form av central sömnapné, s.k. Cheyne-Stokes andning, vilket innebär omväxlande perioder av djup, snabb andning och andningsuppehåll. Om hjärtats sammandragningskraft är nedsatt inleder man inte ASV-behandling.

Den bästa tidpunkten för att inleda munstycksventilation är ofta när man inleder andningsstödsbehandling på dagtid så att det fortfarande är naturligt att andas genom munnen. Om man redan är van vid att andas via en näskuddemask på dagen kan det ta längre tid att vänja sig vid den nya behandlingsmetoden.

Man måste kunna kontrollera sina huvudrörelser pålitligt åt minst ett håll och sluta läpparna tätt om munstycket. Behandlingsmetoden kräver att man har hyfsad kontroll över musklerna i det bakre svalget och förmåga att assisterat hosta upp utsöndringar ur luftvägarna.

Apparaternas funktionsprincip

Munstycksventilation kan genomföras med de flesta moderna batteridrivna andningsmaskiner för hemmabruk.

Funktionen och slangarna hos en del andningsmaskiner är särskilt avsedda för ett visst ändamål. Sådana färdiga helheter är ofta lättast och säkrast att använda.

Munstycke

Munstycke kräver att patienten kan kontrollera sina huvudrörelser och sluta munnen tätt om munstycket så att apparaten kan blåsa in luft i lungorna via munnen och stöda patientens andning.

När man får andningsstöd via ett munstycke kan man själv välja när man andas in. Man behöver ingen inandningsstyrka för att utlösa andningen, men man måste kunna ta tag om munstycket. Om sjukdomen tillåter kan man svälja och tala även när man har munstycket.

Mask

Vid behandling med mask behöver man inte kontrollera sina huvudrörelser och masken sitter hela tiden fast över ansiktet. Vanligast är att använda näs- eller näskuddemask på dagen.

Eftersom masken hela tiden sitter över ansiktet blåser apparaten oftast in luft när personen ska andas in. Om apparaten inte identifierar andningen ger den andningsstöd enligt en bakgrundsfrekvens som ställts in i apparaten.

Maskens ständiga kontakt med huden vid långtidsbehandling kan medföra hudproblem, men oftast kan man minska risken för det genom att ha olika maskmodeller på dagen och natten.

Patienten lär sig anpassa talet och sväljningen efter apparatens andningsstöd.

Med respiratorbehandling menas i detta sammanhang långvarig, livsuppehållande andningsstödsbehandling, som genomförs via en konstgjord luftväg på halsen (trakeostomi). Det kallas även för invasiv andningsstödsbehandling, och det kan bli följden av när kroppens egna skyddsmekanismer (såsom fri luftväg, hostreflex eller hostningskraft) och resurser (inandningskraft) inte räcker till för att upprätthålla och trygga tillräcklig andning. Det är anmärkningsvärt att behandlingen är både konstgjord och främmande för kroppen. Därför förutsätter respiratorbehandling en utomstående, i behandlingen insatt persons närvaro, hjälp och tillsyn.

De moderna respiratorerna kans justeras antingen till att stöda eller att helt upprätthålla patientens andning. Det primära målet är alltid att justera respiratorn till att stöda patientens egna andningsförsök, då patienten har möjlighet till att också andas självständigt. Patienter med möjlighet till rehabilitering bör uppmuntras till självständig andning så mycket som möjligt. När det gäller behandling som helt upprätthåller andningen, justeras respiratorn däremot så att andningen påminner så noga som möjligt om patientens egna självständiga andning. Om möjligt strävar man efter att justera apparaten så att patienten har möjlighet till att prata. Detta kan vid behov kräva en trakeakanyl som är anpassad till pratande (sk. "pratkanyl").

Påbörjandet och uppföljningen av respiratorbehandling sker alltid inom specialsjukvården. Själva långtidsbehandlingen strävar man efter att anordna på en så hemliknande vårdastalt som möjligt eller enligt omständigheterna hemma hos patienten. På valet av vårdplats inverkar bl.a. patientens egna hälsotillstånd, tillgänglighet till utomstående vårdpersonal, patientens övriga sociala omständigheter samt vårdplatsens allmänna lämplighet när det gäller vård av en patient med respiratorbehandling. Vårdpersonalens kunnighet och tryggandet av vårdens kontinuitet är väsentliga saker som lyfts fram i vården. Speciellt viktigt är det att även observera att patientens privatliv och vardagsrutiner kan sättas ihop. Varje sjukvårdsdistrikt har egna anvisningar för varje ort om anordning av respiratorbehandling.