Jag träffade en underbar kvinna för fem år sedan. Vi sågs i några veckor och så kom dagen då hon sov över hos mig för första gången. Kvällen var trevlig, men natten var hemsk. På morgonen sa hon trött och irriterat att jag snarkade hemskt mycket. Den natten skulle bli den sista som hon skulle tillbringa i samma säng som jag.
Hon sa också att jag definitivt har sömnapné. Behandlingen av sömnapné lät riktigt hemsk, men det var bara att bege sig till läkaren. Jag var verkligen motiverad.
Läkaren på hälsocentralen skickade mig till specialistvården, där jag träffade en läkare och sjukskötare som var insatta ifrågan. Jag fick övervakningsutrustning på mig som jag skulle ha under natten. Jag sov med olika slangar och remmar på mig, och nästa dag gick man igenom uppgifterna från utrustningen.
Jag fick en CPAP-apparat med mig hem. Den skulle blåsa in luft via näsan och munnen till luftvägarna så att de höll sig öppna när jag sov. Apparaten reglerade trycket automatiskt.
Sedan började kampen. Masken blåste och lät, läckte och tryckte. Inte en enda natt gick utan att masken flög av ansiktet. Den envisa varelsen intill mig tvingade mig att sätta på den igen. Kampen pågick i sex månader. Antalet nätter i rad med hel sömn blev allt fler. Energin räckte till mer än bara det nödvändiga. Jag började använda apparaten automatiskt. Jag satte även på mig masken när jag tog en tupplur, men det var sällan jag behövde sova på dagen.
Just det, den underbara kvinnan blev min hustru.