Diagnosen sarkoidos baseras på
- en anamnes
- en klinisk undersökning och
- ofta ett lungbildsfynd.
Om det är möjligt försöker man diagnosticera sarkoidos med en undersökning eller genom att leta efter tecken på sarkoidos genom förändringar i inflammationsceller från provbitar som tagits vid en endoskopi av luftrören eller med ett sköljprov från lungvävnaden.
Laboratorieundersökningar
Sarkoidos kan inte diagnostiseras entydigt med laboratorieundersökningar. Inflammationsmarkörerna (La, CRP) kan vara normala. Kalciumhalten i blodet kan vara förhöjd och utsöndringen av kalcium i urinen kan öka vid sarkoidos.
Röntgenundersökningar
Den viktigaste röntgenundersökningen är lungbilden. En datortomografi, eller DT-undersökning, görs nästan alltid av lungorna och övre buken. Datortomografin ger en tydligare bild av lika organförändringar. Ibland tar man även en magnetbild eller positronemissionstomografi för att förtydliga diagnosen.
Röntgenundersökningar
Lungfunktionstester (spirometri och diffusionskapacitet) görs när man bedömer svårighetsgraden på de lungförändringar som sarkoidosen orsakat. Resultaten påverkar behandlingsbeslutet.
Lungfunktionsundersökningar
De flesta sarkoidospatienter har lungförändringar, dvs. i det här fallet förändringar i lungvävnaden och i lymfkörtlarna i bröstkorgsområdet. Baserat på graden av dessa förändringar kan man dela in sjukdomsformen i olika klasser.
- Typ 1: endast förstorade lymfkörtlar runt lungporten och mediastinum
- Typ 2: förstorade lymfkörtlar och förändringar i lungvävnaden
- Typ 3: endast förändringar i lungvävnaden
- 4. Typ 4: lungfibros (bindvävnads-/ärrförändringar i lungan)
Vid sarkoidos typ 1 har man ofta normal lungfunktion. Vid övriga typer av sarkoidos kan den också vara normal, men är ofta nedsatt.
Sarkoidos har i sig en tydlig tendens att läka spontant. Sarkoidos typ 1 behöver oftast bara symtomatisk behandling (akut sarkoidos).
Omkring hälften av sarkoidospatienterna behöver läkemedelsbehandling som riktas mot inflammationsreaktionen. Läkemedelsbehandlingen botar inte själva sjukdomen, men den förhindrar att det uppstår organskador och t.ex. lungfibros. Läkemedelsbehandlingen påverkar inte heller sjukdomens varaktighet.
Den huvudsakliga behandlingsformen är kortison som ges i tablettform. Behandlingsperioden är oftast 12–24 månader. Eventuell hosta vid sarkoidos kan också behandlas med inhalerbart kortison. Om kortisonbehandlingen inte passar eller inte har tillräckligt god effekt kan man använda t.ex. metotrexat istället för eller i tillägg till det.
Sarkoidospatienter behandlas och följs oftast upp inom specialistsjukvården. Uppföljningsbesök med undersökningar görs vanligtvis var (1)- 3–6 månad. När man tillfrisknat är uppföljningstiden ofta ett år.
Prognosen vid sarkoidos är i regel god. De flesta som har akut sarkoidos tillfrisknar spontant (80–90 %).
Omkring 15 % av alla som får sarkoidos får en mer kronisk form av sjukdomen som kan kräva lång läkemedelsbehandling, dock beroende på vilket organ som drabbats.
Sarkoidos kan komma tillbaka även efter en lång period