| Drömsemester på Kanarieöarna? | Drömsemestern på Kanarieöarna förvandlades till något helt annat på ett par dagar. Jag frös, svettades och skakade på hotellrummet och det kändes som om antibiotikan som jag hade fått av den lokala läkaren inte hjälpte. Däremot rörde den till magen. Den kraftiga hostan och den allmänna kraftlösheten började ta ut sin rätt. Som tur var så var resan över och jag fick flyga hem. Kvällen före hemresan undrade jag hur jag i hela världen skulle orka flyga, men rädslan för eventuella sjukhusbakterier förhindrade mig från att uppsöka det lokala sjukhuset. |
| Till jouren | När jag kommit hem gick jag till jouren. Därifrån skickades jag till specialistvårdens jour. Man tog en thoraxröntgen och blodprov på mig. Man undersökte även legionella-antikroppar i urinen då jag berättade att jag badat i en bubbelpool de första dagarna på semestern (hotellet var ett underbart lyxhotell). På jouren hade jag 40 graders feber och man tog även blododlingar för att se om bakterien kommit in i blodet. Blodtrycket var oroväckande lågt, men jag hade inga direkta andningssvårigheter. |
| Jag har lunginflammation | Resultaten kom och den jourhavande läkaren berättade att jag hade
lunginflammation och behövde sjukhusvård. Jag fick en kanyl i armen och en
intravenös antibiotikabehandling inleddes. Jag var lättad, jag höll visst inte
på att dö. På jouren såg jag en spenslig dam som jag förstod var i riktigt
dåligt skick och just döende. Jag var själv väldigt sjuk och självcentrerad och
var i det skedet inte intresserad av något annat än mitt eget tillstånd. |
| Blodprov och antibiotika | Jag flyttades till avdelningen när den första antibiotikadosen var klar. Jag låg kvar på avdelningen i fyra dagar. Man tog blodprov på mig dagligen och gav mig antibiotika intravenöst. Jag fick också febernedsättande läkemedel. Man visade hur jag skulle blåsa i flaskan många gånger om dagen. Det hjälpte tydligen slemmet att komma upp i de övre luftvägarna. Det blev lättare att hosta. Jag kunde inte äta något under hela tiden, men jag kunde dricka. Jag tyckte jag var törstig hela tiden. Jag hade gott om kött på benen, så det skadade säkert inte att vara utan mat i några dagar. |
| Hem för att återhämta mig | Jag fick åka hem med en antibiotikakur för att återhämta mig. Jag uppmanades att ta en kontrollthoraxröntgen efter sex veckor. Jag sjukskrevs i drygt två veckor. Julen var på väg. Jag överrumplades fullständigt av den kraftlöshet och trötthet som jag kände när jag kom hem. Tidigare var jag en frisk och välgödd kvinna som motionerade varje dag och nu var jag tvungen att sova i en timme efter att ha gått en tio minuters promenad med hundarna. Jag sov, sov och sov. Veckan efter vågade jag ta mig till en pilateslektion för att andas och öppna upp bröstkorgen, men jag kunde inte göra något tungt. Ridstövlarna snurrade runt på benen när jag satte på dem. Vadmusklerna hade mystiskt försvunnit på några veckor |
| Tillbaka till jobbet | Efter sjukledigheten återvände jag till jobbet. Efter arbetsdagen tillbringade jag kvällen med att återhämta mig. En månad efter att jag blev sjuk gick jag återigen på pilates, red och sprang. Mödosamt. En dag efter pilateslektionen kände jag mig uppiggad. Jag var tillbaka i mitt gamla skick och det var återigen lätt att motionera. Det hade gått tre månader sedan lunginflammationen. Ridstövlarna kändes återigen bekanta på benen. |