Jag vet att det finns tillsatser i tobak som får en att uppnå en känsla av välbefinnande, till exempel det farliga lösningsmedlet ammoniak, men jag är säker på att man mår ännu bättre om man slutar röka.
Man behöver inte nikotin, kolmonoxid eller gifterna i tobak för att leva. Rökning är bara en dålig vana som man kan sluta med om man bara vill. Alla som röker blir inte sjuka, men det inte värt att delta i ett lotteri där man drar lott om huruvida man blir sjuk av att röka eller inte.
Det bästa är att fråga sig själv tillräckligt många gånger: "Vilken nytta har jag av detta?" När svaret är "ingen" tillräckligt många gånger kan man lägga undan cigaretterna och sätta ett nikotinplåster på rumpan. När man väl blivit av med vanan är det lätt att bli av med nikotinberoendet. Nikotinet avlägsnas från kroppen inom cirka 48 timmar.
Något som jag tyckte var märkligt med min egen rökning var att mina föräldrar inte rökte, men fem av sex barn gjorde det, var och en vid olika tidpunkter.
Jag är särskilt glad över att mina barn och barnbarn inte röker. Jag tänker som så att om någon måste förstöra sin hälsa genom att röka så är det bättre att det var jag än mina barn eller barnbarn. Att ha varit en dålig förebild har varit till stor hjälp, särskilt när jag har berättat för dem om min rökning och mina sjukdomar.
Som hjälpmedel har jag en PEF-mätare och en mikrospirometer. Jag blåser i PEF-mätaren varje morgon. En del kan undra om det inte är meningslöst. Det kanske det är. Jag blåser i den så att jag inte behöver undra om medicinen har verkat eller inte. Ibland känns det som om jag inte kan andas ordentligt, men när jag väl har kontrollerat det med mätaren så vet jag att det är något annat än lungorna som får mig att må dåligt. På så sätt övermedicinerar jag inte mig själv. Med mikrospirometern kan jag följa sjukdomsutvecklingen, eftersom den ger ett viktigt procentvärde.
Jag har några önskemål
Det första är att alla som har fått diagnosen KOL får ett informationspaket om sin sjukdom och egenvården av den i en lugn miljö, som det som man får på första hjälpen-dagen, så att de vet tillräckligt mycket om sin sjukdom och egenvård för att kunna ta hand om sig själva så bra som möjligt.
Det andra är att det också fanns ett uppföljningssystem för patienter med KOL så att man kunde kontrollera om egenvården har utförts korrekt och eventuellt ge ytterligare behandlingsanvisningar.
Det tredje är att man borde bilda en särskild motionsgrupp för KOL-patienter på hälsocentralerna, eftersom det är lättare att börja motionera i en grupp.
Det fjärde är att åtminstone alla läkare inom primärvården hade en mikrospirometer för att screena de cirka 300 000 okända KOL-patienter, främst rökare, som ännu inte vet att de har KOL, och hänvisa dem till mer ingående undersökningar.