Multiresistenta mikrober kan överföras också i hemmet, men smittan har mindre betydelse där och det finns oftast ingen anledning att utreda den. Risken för att en patient ska utveckla en symtomatisk infektion i hemmet är mycket lägre än vid vård på sjukhus eller anstalt. Det är känt att upp till en tredjedel av de asymtomatiska personerna är bärare av till exempel den vanliga S. aureus-bakterien och att de inte skadas på något sätt av att bära på bakterien, såvida de inte till exempel får ett sår som blir infekterat.
MRSA avviker inte från normal S. aureus i fråga om vanor eller förmåga att framkalla sjukdom. Förekomsten av meticillinresistent S. aureus (MRSA) i befolkningen är relativt sett ovanligare, omkring några få procent. Det finns därför inget behov av att följa andra rutiner än grundläggande hygien i hemmet. Det räcker med att tvätta händerna om man har rört vid sårförband och att alla har sin egen handduk. Annan normal interaktion är dock tillåten. Bakterier är osynliga och det skulle vara omöjligt och onödigt att förhindra all smittspridning i hemmet mellan närstående personer. För många kan detta dock verka motsägelsefullt, eftersom hälso- och sjukvårds- och socialvårdsinstitutioner har olika verksamhetsregler. Det blir ofta lättare om man helt enkelt accepterar skillnaderna mellan riktlinjerna på sjukhus och i hemmet och förstår resonemanget bakom riskbedömningen.
Bärarskap av multiresistenta mikrober är alltså inte en sjukdom och behöver inte rapporteras utanför sjukhus, t.ex. på dagis eller i skolan. Om en familjemedlem som bor i samma hushåll som en bärare av en multiresistent mikrob blir inlagd på sjukhus bör hen informera den behandlande läkaren om att hen eventuellt är bärare, eftersom detta kan påverka inte bara de smittskyddsåtgärder som vidtas vid sjukhusvistelsen, utan bland annat även valet av antibiotikabehandling.