Riskfaktorer för skivepitelcancer är långvarig och livslång solexponering, solkänslig hudtyp, hög ålder och immunsuppressiv medicinering.
Största delen av skivepitelcancrarna uppstår i solskadade hudområden, där det också finns förstadier, aktiniska keratoser och/eller in situ-karcinom i huden (Morbus Bowen). Skivepitelcancrarna som uppträder i dessa områden har ofta ett grovt, sårigt utseende och gradvis växande lesioner. Skivepitelcancer kan också uppkomma på tidigare frisk hud, och då är förändringen vanligtvis snabbväxande, har en sprucken yta och smärtar. Skivepitelcancer kan också utvecklas i ett långvarigt sår, ett gammalt ärr eller på hud som behandlats med strålning.
Se bilden kring ämnet. Bilden kan väcka starka känslor.
Bild: skivepitelcancer i örat, läppen och kinden
Om man misstänker skivepitelcancer, bekräftas diagnosen med en biopsi. Skivepitelcancer behandlas kirurgiskt för att avlägsna tumören i sid- och djupled med tillräckliga marginaler av frisk vävnad.
Efter kirurgisk behandling av skivepitelcancer rekommenderas uppföljning i 2–5 år, beroende på situationen. Frekvensen och varaktigheten av uppföljningen påverkas av svårighetsgraden av den skivepitelcancer som behandlas, platsen för förekomsten av eventuella förstadier och andra riskfaktorer (inklusive immunsuppression). Skivepitelcancer kan metastasera, vanligtvis till de närmaste lymfkörtlarna. Det är dock relativt sällsynt att metastaser bildas och att skivepitelcancer sprids till andra delar av kroppen.