Krisreaktionens stadier

​​​​Kunskapen om sjukdomen, oron och de livsförändringar som sjukdomen medför kan utlösa en krisreaktion. Plötsligt förändras mycket av det som är viktigt i livet. Krisreaktionen kan kännas svår, men den ger också en möjlighet att behandla känslorna och göra en ny bedömning av livssituationen.

Kunskap om de olika stadierna i krisreaktionen kan hjälpa dig att förstå reaktionerna hos dig själv och den närstående, de förändringar som skett och beteendet. Krisreaktionerna följer varandra i tid, men känslolivet kan gå tillbaka till tidigare stadier i den nya levnadsfasen eller när du får ny information. Stadierna kan också överlappa varandra eller vara i olika faser på olika levnadsområden. Hur krisen upplevs beror bl.a. på personlighet, livssituation och tidigare livserfarenhet.

I krisreaktionen identifieras oftast följande faser:

  • chockfas
  • reaktionsfas
  • bearbetningsfas
  • nyorienteringsfas

Chockfas

I chockfasen märks krisen inte nödvändigtvis utåt. Reaktionernas styrka varierar individuellt: de kan vara obefintliga eller kraftiga. Chockfasen börjar genast efter den situation som utlöser krisen. Under chockfasen kan människan inte ännu förstå sitt insjuknande och kan till och med förneka det. Chockfasen kan vara från någon timma till några dygn.

Det kan inte vara sant!

Vissa blir helt förlamade av chocken, andra uppträder mekaniskt och stänger ute känslorna. En del reagerar genom att få panik eller bli våldsamt upprörda. De kan till exempel skrika rakt ut eller gråta hejdlöst. Förlamning och orolighet kan också växla om vartannat. Reaktionerna hos dem som går igenom en chockfas, till exempel skenbar känslolöshet och utestängning av känslor, kan förbrylla närstående och till och med orsaka indignation. Chocken kan ge en känsla av overklighet och att man känner sig utanför.

Reaktionerna i chockfasen kan kännas skrämmande och egendomliga. De har dock en viktig funktion för skydda psyket och livet. Man kan inte gestalta en alltför stor uppskakning på kort tid och chockfasen ger tid att möta den nya situationen och bearbeta den lite i sänder.

Den som är i chockfasen behöver i allmänhet känna konkret trygghet och att de människor som är närvarande behärskar situationen. Det är bra att samtala lugnt om det som hänt med den som är i chockfasen. I denna fas är det inte bra att vara ensam, utan det lönar sig att söka sig till andra, ge utlopp för sina känslor, tankar, erfarenheter och det som har hänt.

Man bör komma ihåg, att det den som är i chock för det mesta inte minns efteråt vad man talat om och att man måste tala lugnt, tydligt och enkelt, eftersom förmågan att ta emot information är svag hos en människa som är chock. Det är till exempel inte säkert att hon minns vad man talat om på mottagningen eller vilka behandlingsanvisningar hon fått.

Reaktionsfas

En människa som befinner sig i reaktionsfasen börjar lite i taget möta sjukdomen och försöker bilda sig en uppfattning om vad som skett och dess innebörd. I början av reaktionsfasen uppträder hos många människor känslor som upplevs som främmande och förvirrande. Människans sinne försöker fortfarande förneka det som hänt och de underliga känslorna är en del av den processen. Starka känslor som rädsla, ilska och ångest och kraftiga växlingar mellan dem är typiska i reaktionsfasen.

Livet känns som en berg-och-dalbana.

Den som är i reaktionsfasen behöver någon som lyssnar samt konkreta avisningar och stöd för att klara vardagen. I denna fas av krisen inleds bearbetningen av händelsen och människan balanserar mellan att skydda sig mot den outhärdliga upplevelsen och att börja förstå den. I reaktionsfasen upprepas sjukdomen ofta som minnesbilder under den vakna tiden och i sömnen kan sjukdomen uppträda i form av en mardröm. Senare blir drömmarna mångsidigare och mardrömmarna blir lättare.

Människor i reaktionsfasen har ofta samma slags känslor. De använder ofta uttryck som ”jag tror jag blir tokig”, ”jag blir galen”, blir jag någonsin frisk?”, ”tar lidandet aldrig slut?”

Reaktionsfasen kan vara förknippad med rädsla och ångest samt självförebråelser och behov att hitta skyldiga. Krisen kan märkas som sömnlöshet och aptitlöshet. Kroppen kan reagera med darrningar, illamående och andra fysiska symtom.

I krisens reaktionsfas behöver människan i allmänhet en möjlighet att bli hörd. Hon kan ha ett behov att tala om sin sjukdom om och om igen, vilket närstående kan uppleva som mycket tungt och kraftprövande. Men man måste komma ihåg att talet har stor betydelse för tillfrisknandet. Det hjälper henne att förstå det som skett och känslorna blir lättare att möta när de får ett namn. Man kan dela med sig av erfarenheterna och få stöd av personer som upplevt samma sak. Genom att tala om det gör man också sitt eget beteende förståeligt. Strukturering av de egna tankarna genom att tala om dem gör det möjligt att granska situationen ur olika perspektiv samtidigt som man funderar på vilka saker i livet man ändå fortfarande kan påverka.

Bearbetningsfas

I bearbetningsfasen börjar man redan förstå vad som har hänt. Till bearbetningen hör ofta att minnas det som varit, jämföra nuet med det förgångna och att sörja över förändringen eller de känslor av övergivenhet som sjukdomen för med sig. Man kan vara irriterad och vilja vara ensam. Men så småningom börjar man ändå bli redo att möta sjukdomens dimensioner och den förändrade livssituationen.

Bra och dåliga dagar.

Under bearbetningsfasen kan koncentrationsförmågan vara dålig, minnet kan vara osammanhängande och det är svårt att tänka på framtiden. I bearbetningsfasen kan man redan vilja få mer information om sjukdomen och dess behandlingsmöjligheter. Man kan upptäcka att man i själva verket inte kommer ihåg vad det talades om hos läkaren eller man blir osäker på vilka anvisningar man fick. Då kan man ta kontakt med läkaren eller kliniken och be att få instruktionerna på nytt, skriftligt.

I bearbetningsfasen identifierar människan de förändringar som krisen medfört och börjar ofta undra över sin egen identitet, sina övertygelser och föreställningar. Tankarna börjar röra sig om annat än det som hänt, men hon orkar ännu inte tänka på framtiden. Människan bereder sig ändå på att ta riktning mot framtiden.

Anpassningsfasen

I anpassningsfasen blir sjukdomen redan en del av det övriga livet och blicken riktas så småningom mot framtiden. Man kan leva med det som hänt, och man tänker inte på det hela tiden. Då och då kan plågan komma upp på ytan, men det finns även glädje i livet. Människan har förmåga att rikta sig mot framtiden och tilliten till livet återkommer. Förluster och möjligheter i det nya livet kan man redan bedöma och lite i sänder börjar man sätta upp nya mål. Känslorna är lättare att bearbeta och även acceptera dem.

Man kan tänka på krisen eller låta bli.

Sjukdomen blir en betydande dela v den egna levnadsberättelsen, men det behärskar inte känslo- och tankevärlden. Händelsen nöter inte längre på den egna mentala hälsan utan den nya livssituationen har till och med kunnat medföra ytterligare resurser. Krisens gång är dock inte linjär, till exempel kan saker som påminner om sjukdomen föra med sig tunga känslor och skapa ångest eller andra symtom.

Många som har varit med om en riktigt svår kris berättar att de har förvandlats. De berättar att de har hittat resurser inom sig själv som de inte visste fanns. Till följd av krisen kan livet kännas mer sårbart, men mer betydelsefullt än tidigare. Krisens olika stadier och deras varaktighet är individuella och tar olika lång tid för olika människor.

Vikten att vårda resurserna betonas i den här fasen. Senast i den här fasen är det bra att få kamratstöd och ha kontakt med andra i samma situation. Även behovet att få mer kunskap om sjukdomen ökar.

Övning 1: Identifiering

Fundera på dina egna känslor och reaktioner, nu och tidigare.

  • Hur går den allmänna informationen om sjukdomen och dess faser som du läst om ihop med dina egna erfarenheter?
  • På vilket stadium upplever du att du befinner dig just nu, eller är du på flera stadier?
  • Vad skulle kunna hjälpa dig framåt just nu?

Övning 2: Mer information om livskriser

​​

Föregående sidaNästa sida

​ 


krisreaktion; anpassing; sällsynt sjukdom

Uppdaterad  14.5.2019 11.35