Det finns två huvudtyper av B-cellslymfom: 1) primärt kutant B-cellslymfom i marginalzonen (PCMZL), 2) primärt kutant follikelcenterlymfom (PCFCL) och 3) primärt kutant diffust storcelligt B-cellslymfom (PCLBCL-LT). Det är viktigt att skilja dessa undergrupper från varandra, eftersom kutana B-cellslymfom av marginalzons- och follikelcentertyp ”uppträder snällt” och deras behandling kräver oftast ingen invärtes medicinering. Det finns tyvärr inga finskspråkiga namn på dessa sjukdomsformer.
Kutant B-cellslymfom i marginalzonen uppträder som rödaktiga knölar oftast i övre ryggen, överarmen, huvudet och nacken. I cirka 40 procent av fallen finns det bara en tumör, i 35 procent flera på ett begränsat område och 25 procent i olika delar av kroppen.
Vid primärt kutant follikelcenterlymfom är tumörerna vanligen i huvud- och nackområdet eller i övre ryggen. Tumörerna kan vara små rodnande och på ytan hela knutor eller planare som plattor.
Primärt kutant diffust storcelligt B-cellslymfom förekommer ofast i benen (LT = leg type) men kan uppträda även på huvud- och halsområdet och i de övre extremiteterna. Förändringarna är rödaktigt violetta knutor och kan bli såriga.
Ärftlighet har inte kunnat påvisas.
B-cellslymfom utgör cirka 20–25 procent av alla hudlymfom.
Den viktigaste undersökningen är en biopsi av hudförändringen med lokalbedövning. Av detta vävnadsprov görs ett antal olika undersökningar i patologi- och molekylbiologilaboratorier, som ger en grund för att identifiera och klassificera B-cellsklonerna.
I blodprovet undersöks den fullständiga blodbilden och LD-halten (laktatdehydrogenas). Om exponering för borreliabakterier har varit möjligt genom fästingbett, utesluts borreliainfektion genom antikroppsundersökning. Om det finns många B-cellslymfomförändringar görs även datortomografi av kroppen (och vid behov även av huvud- och halsområdet). Om det är fråga om en PCLBL-LT-undertyp i de nedre extremiteterna och ofta även follikelcentertyp, tas även benmärgsprov.