I nyorienteringsfasen blir sjukdomen redan en del av det övriga livet och blicken riktas så småningom mot framtiden. Man kan leva med det som hänt, och man tänker inte på det hela tiden. Då och då kan plågan komma upp på ytan, men det finns även glädje i livet. Människan har förmåga att rikta sig mot framtiden och tilliten till livet återkommer. Man kan redan bedöma förluster och möjligheter i det nya livet och lite i sänder börjar man sätta upp nya mål. Det är lättare att bearbeta och acceptera känslorna.
Man kan tänka på krisen eller låta bli.
Händelsen nöter inte längre på den egna psykiska hälsan utan den nya livssituationen har till och med kunnat medföra ytterligare resurser. Krisens gång är dock inte okomplicerad, till exempel kan saker som påminner om sjukdomen föra med sig tunga känslor och skapa ångest eller andra symtom.
Många som har varit med om en riktigt svår kris berättar att de har förändrats. De berättar att de har hittat resurser inom sig själva som de inte visste fanns. Till följd av krisen kan livet kännas mer sårbart, men mer betydelsefullt än tidigare. Krisens olika stadier och deras varaktighet är individuella och tar olika lång tid för olika människor.
Vikten att vårda resurserna betonas i den här fasen. Senast i den här fasen är det bra att få kamratstöd och ha kontakt med andra i samma situation. Även behovet av mer kunskap om sjukdomen ökar.
Gör övningarna på nästa sida.