Typ 2-diabetes

Typ 2-diabetes är en mångfasetterad sjukdom. Hos en del betonas ett ökat insulinbehov, det vill säga insulinresistens, medan andra har insulinbrist. Sjukdomens individuella karaktär kräver även individuell vård.

​​​​​​​​​​​​​​​​

Trots att sjukdomen är vanlig, saknas diagnoskriterier för typ 2-diabetes. Sjukdomen diagnostiseras genom att utesluta övriga alternativ, där de främsta är typ 1-diabetes och övrig insulinbristdiabetes. Om personen har metabolt syndrom (bukfett, störningar i fettomsättningen eller blodtryckssjukdom), typ 2-diabetes i släkten och den påbörjade vården ger ett bra resultat, behövs inga särskilda undersökningar.

Faktorer som påverkar uppkomsten av typ 2-diabetes​

Cirka en tredjedel av alla människor har en ärftlig benägenhet att insjukna i typ 2-diabetes. 80 procent har släktingar med typ 2-diabetes.

Om den ena föräldern har typ 2-diabetes, är barnets risk för att insjukna cirka 40 procent. Om båda föräldrarna har typ 2-diabetes, är barnets risk för att insjukna hela 80 procent. Risken för att insjukna påverkas av mängden motion och viktutvecklingen samt den etniska bakgrunden. Personer med rötter i Afrika och Asien har större risk för typ 2-diabetes än stamfinländare. Hos dem utvecklas typ 2-diabetes i regel i yngre ålder och ofta utan någon nämnvärd övervikt.

Bakom det förhöjda blodsockret ligger en kombination av ärftliga faktorer, miljöfaktorer och livsstil kombinerat med en nedsatt funktion hos bukspottkörtelns insulinproducerande betaceller. Överskottsfett särskilt i bukhålan och de inre organen ökar insulinbehovet och leder tillsammans med låggradig inflammation till insulinresistens, det vill säga nedsatt insulineffekt i vävnaderna.  ​​ Insulinresistens betyder att den insulinreglerade överföringen av socker (glukos) från blodet till cellerna kräver mer insulin än normalt. För att sockret ska överföras till cellerna måste bukspottkörteln producera mer insulin än normalt, varvid insulinhalten i blodet stiger till en början. Med tiden räcker inte funktionen hos de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln till för att täcka det ökade behovet och blodsockret stiger. Under årens lopp sjunker funktionen hos de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln gradvis. En stor del av dem som har levt med typ 2-diabetes i över tio år behöver insulininjektioner som behandling.

Typ 2-diabetes är ofta en del av det metabola syndromet. Vid sidan av bukfett är övriga kännetecken på metabolt syndrom fettlever, förhöjt blodtryck samt förhöjda fettvärden (triglycerider) i blodet och sänkt gott HDL-kolesterol.

Vård av typ 2-diabetes​

Typ 2-diabetes är ofta en del av det metabola syndromet. Vid sidan av bukfett är övriga kännetecken på metabolt syndrom fettlever, förhöjt blodtryck samt förhöjda fettvärden (triglycerid) i blodet och sänkt gott HDL-kolesterol. 

Grunden för vård av typ 2-diabetes är livsstilen, även när man behöver läkemedelsbehandling. Livsstilen och läkemedelsbehandlingen kompletterar varandra. Om typ 2-diabetes har konstaterats i ett tillräckligt tidigt skede, kan man normalisera blodsockret genom att banta, äta rätt kost och öka mängden motion.

Läkemedelsbehandlingen påbörjas senast om man trots livsstilen upprepade gånger mäter ett fastesocker ≥ 7 mmol/l eller om sockerhemoglobinet HbA1c är ≥ 48 mmol/mol. Läkaren väljer lämplig medicinering utifrån den individuella situationen. Vid behandling av typ 2-diabetes används ofta fler än ett läkemedel för att garantera det bästa slutresultatet.

Vid sidan av blodsockret ska blodtrycket och blodets fettvärden ligga på en så bra nivå som möjligt.

Blodsockersänkande läkemedelspreparat

Metformin

Metformin rekommenderas som den primära medicineringen vid typ 2-diabetes. Metformin minskar sockerproduktionen i levern och förbättrar det kroppsegna insulinets effekt. Metformin kan användas tillsammans med andra diabetesläkemedel. Läkemedlet orsakar inte i sig för lågt blodsocker.

Läkemedelsdosen borde tas i samband med måltid för att minska eventuella symtom i matsmältningskanalen. Magbesvär, särskilt diarré, är den vanligaste biverkningen av metformin. Vid långvarig behandling kan metformin minska upptaget av vitamin B12 från maten. Ett bristtillstånd kan uppstå, särskilt om intaget även i övrigt är litet. Upptaget av vitamin B12 kan även påverkas av långvarig användning av syrahämmare. 

Läkemedel som stärker tarmhormonernas effekt

Gliptiner (alogliptin, linagliptin, saxagliptin, sitagliptin och vildagliptin) ökar mängden GLP1-hormon som utsöndras i tarmarna (GLP = glukagon like peptide). Derivat som härmar effekten av GLP1-hormon (dulaglutid, exenatid, lixisenatid, liraglutid och semaglutid) är läkemedelspreparat som injiceras under huden. Beroende på preparat tar man 1–2 injektioner om dagen eller en injektion i veckan.​

Effekten av dessa läkemedelspreparat är en ökad insulinutsöndring i bukspottkörteln när blodsockret är förhöjt, det vill säga speciellt  vid måltider. De minskar även utsöndringen av sockerfrigörande glukagon från levern samt bromsar upp tömningen av magsäcken, vilket ger en ökad mättnadskänsla. Preparaten används ofta tillsammans med metformin eller annat blodsockersänkande läkemedel.   

Läkemedlet orsakar inte i sig för lågt blodsocker.

​Glukossänkare det vill säga SGLT-2-hämmare​

SGLT-2-hämmare (dapagliflozin, empaglifozin, ertugliflotsiini och kanaglifozin) ökar utsöndringen av socker i urinen, varvid blodsockret och ofta också blodtrycket sjunker. Tillsammans med sockret lämnar även vätska och kalorier kroppen, och dessa läkemedelspreparat har en benägenhet att öka urinutsöndring och har dessutom en lätt viktsänkande effekt. SGLT2-hämmarna skyddar även njurarna och hjärtat. De kan användas tillsammans med andra blodsockersänkande läkemedel och insulin. Läkemedlet orsakar inte i sig för lågt blodsocker.​

Ämnen som höjer insulinkänsligheten, det vill säga glitazoner

Glitazoner (pioglitazon) ökar kroppens känslighet för insulin genom att modifiera fettcellerna så att underhudsfettvävnaden kan lagra fett bättre. Samtidigt minskar de fettet i bukhålan och levern. Glitazon används i regel tillsammans med metformin, men de kan även kombineras med andra blodsockersänkande läkemedel. Läkemedlets effekt framkommer långsamt under några månader. Läkemedlet orsakar inte i sig för lågt blodsocker.

Biverkningar kan vara svullnad och viktökning till följd av detta.

Måltidstabletter, det vill säga glinider

Glinider (repaglinid) är så kallade måltidstabletter som tas precis före en kolhydrathaltig måltid. De ökar snabbt insulinutsöndringen och verkar i cirka 3–4 timmar. De kan tas flera gånger om dagen. De kan vara ett behandlingsalternativ om problemet är för högt blodsocker efter måltider, medan morgonblodsockret högst är lite förhöjt.

Måltidstablettens dos har valts enligt den genomsnittliga kolhydratmängden i måltiderna. Om målets storlek förändras, ska även läkemedelspreparatets dos ändras. Läkemedlet kan orsaka för lågt blodsocker om dosen inte är i proportion till måltidens kolhydratmängd.

Långtidsverkande preparat som ökar insulinutsöndringen, det vill säga sulfonylurea

Sulfonylurea (glimeripid) ökar schematiskt insulinutsöndringen och sänker såväl blodsockret mellan måltider som fasteblodsockret.

Sulfonylurea kan sänka blodsockret för mycket om måltiden blir uppskjuten eller i samb​and med motion.

Insulinbehandling​

Behovet av insulinbehandling vid typ 2-diabetes utvärderas individuellt. Om blodsockret är avsevärt högt redan när diabetes konstateras, kan insulinbehandling påbörjas omgående. Insulinbehandling påbörjas även om man inte når behandlingsmålen med livsstil och övriga läkemedelspreparat, eller om det finns tecken på att insulinutsöndringen har sjunkit.

Föregående sidaNästa sida

 


​​
 
Uppdaterad  1.8.2019 14.25