Typ 1-diabetes

Efter att typ 1-diabetes har konstaterats påbörjas en individuell dosering med ersättande insulin och vårdhandledning. Avsaknaden av insulinutsöndring i bukspottkörteln ersätts genom att dosera olika insulinpreparat i underhudsfettvävnaden (subkutant) som injektioner. Insulindoserna justeras utifrån egna blodsockermätningar.

Läkaren ger anvisningar om insulindoserna och hur de ska ändras på basen av blodsockret. Målen för behandlingen som är individuell kommer man överens om tillsammans. Diabetesskötaren berättar vad man måste veta i början, för att man ska klara sig de första veckorna med diabetes. Under det första året går man stegvis igenom de färdigheter och kunskaper man behöver ha för egenvården. Med hjälp av vårdhandledningen och den egna blodsockeruppföljningen samt glukossensorering kan den som har diabetes lära sig hur blodsockret varierar i olika situationer och lära sig att själv justera insulindosen så den passar för olika måltider, motion och dygnsrytmer.

För insulinersättningsbehandlingen behövs basinsulin som verkar dygnet runt och reglerar utsöndringen av socker från levern till blodcirkulationen under natten och mellan måltider. Vid injektionsbehandling används som basinsulin långtidsverkande insulinderivat (glargin-, detemir-, degludekininsulin).  Vid pumpbehandling täcks behovet av basinsulin med en kontinuerlig infusion av direktverkande insulin.

I samband med måltider tas måltidsinsulin enligt måltidens kolhydratinnehåll. Som måltidsinsulin används direktverkande insulinderivat (aspart-, glulis-, lisproinsulin). För att korrigera tillfälligt förhöjda blodsockervärden före en måltid och under sjukdomsdagar används små doser av direktverkande insulin, det vill säga korrigeringsinsulin. Vid flerdosbehandling behövs beroende på insulinkvalitet 1–2 basinsulininjektioner och 3–5 måltidsinsulininjektioner. Injektionerna går att göra enkelt och nästan helt smärtfritt tack vare moderna insulinpennor och -nålar.

Injektionstidpunkterna och insulindoserna skräddarsys utifrån dagsrytmen så att de blir så lämpliga som möjligt. När man fastställer insulindoserna behövs blodsockervärden som patienten själv har mätt under olika tider av dygnet, alternativt glukossensorering och en uppskattning av kolhydraterna vid måltiderna.

Behovet av insulin är individuellt. Det varierar under olika tider av dygnet, under olika dagar och periodvis samt enligt stress, motion och viktförändringar. Det normala sammanlagda insulinbehovet under ett dygn är normalt 0,6–0,8 enheter per kroppskilo (till exempel 42–56 enheter för en person som väger 70 kg). Hos de flesta är behovet av basinsulin aningen under hälften (30–50 %) och behovet av måltidsinsulin aningen över hälften (50–70 %) av dygnets totala insulinbehov.

Allmänna mål för egna blodsockeruppföljningen vid god vård är värden på 4–7 mmol/l före måltid och under 8–10 mmol/l efter måltid. Enskilda, tillfälliga avvikelser är vanliga, och ska inte föranleda någon oro. Det är även bra att komma ihåg att mätaren som används för den egna blodsockeruppföljningen inte är helt exakt, utan resultatet kan variera cirka 10 procent uppåt eller nedåt.

För att bedöma blodsockerbalansen på längre sikt mäts på vårdstället 2–4 gånger om året hur de röda blodkropparna ”försockras”, det vill säga sockerhemoglobinet HbA1c. Det allmänna målet är under 53 mmol/mol (7 %) utan att blodsockret sjunker får lågt emellan. Om sockerhemoglobinvärdet har varit rejält förhöjt, är ett värde på 53–64 mmol/mol (7–8 %) ett bra mål i början.

Sura ketonämnen uppstår i blodet och avsöndras i urinen när kroppen förbränner fett som energi. Om insulin saknas eller om mängden är för liten i förhållande till behovet, som till exempel under sjukdomsdagar, accelererar fettförbränningen. Då ökar bildningen av ketonämnen. En riklig mängd ketonämnen försurar kroppen och kan ge upphov till ketoacidos. Ketonämnen kan mätas själv ur ett prov som tas från fingerspetsen.

Den som har typ 1-diabetes kan äta vanlig, hälsosam mat som den vill.  Vid diabetes rekommenderas en kost av samma kvalitet som för den övriga befolkningen. Separata måltidsplaner, diabetesprodukter eller sockerfri kost behövs inte. Mängden kolhydrater kan variera mellan olika måltider, när man beaktar det i doseringen av måltidsinsulin. Eftersom den har av typ 1-diabetes har en förhöjd risk för artärsjukdomar, ska maten bedömas även ur ett perspektiv av att förebygga och vårda riskfaktorer för artärsjukdomar, det vill säga förhöjt blodtryck och störningar i fettomsättningen.

Regelbunden motion gynnar alla med avseende på allm​änkondition och hjärthälsa. Uthållighetsmotion och annat muskelarbete förbrukar sockerförråden och ökar upptagningen och effekten av injicerat insulin, vilket leder till att blodsockret kan sjunka för mycket under eller efter dylika aktiviteter. Högintensiv intervallträning och muskelkonditionsträning kan även höja blodsockret direkt efter träningen. Lågt blodsocker kan förebyggas genom att äta extra kolhydrater och/eller minska den föregående insulindosen.