Förmaksflimmer kan upplevas som störande, eftersom det kan ge upphov till hjärtklappning och försämra hjärtats pumpförmåga. Förmaksflimmer kan förekomma med oidentifierbara, otydliga symtom eller utan symtom.
Även om förmaksflimret inte ger symtom är det viktigt att det identifieras och behandlas för att man ska kunna förebygga störningar i hjärnans blodcirkulation. Därför ska man inte dra sig för att misstänka och undersöka förmaksflimmer hos äldre personer. För att få fram symtomfria fall är det viktigt att man själv regelbundet känner efter pulsen.
Behandlingslinjen för förmaksflimmer är att kontrollera pulsen eller rytmen. Vid valet av behandlingslinje beaktas:
- symtom
- övriga (hjärt)sjukdomar
- övriga riskfaktorer för artärocklusion (tilltäppt artär)
- varaktigheten på rytmstörningen
- de förväntade fördelarna och olägenheterna med behandlingen
- patientens önskemål
Riskbedömning för hjärninfarkt
Förmaksflimmer ökar risken för hjärninfarkt. När förmaksflimmer har konstaterats, bedöms vilka sjukdomar som ligger i bakgrunden och faror, och framför allt risken för hjärninfarkt. Riskbedömningen påverkas inte av om förmaksflimret är bestående eller om det förekommer i attacker.
Behandling som minskar blodets koaguleringsförmåga, det vill säga AK-behandling
Risken för hjärninfarkt kan effektivt (upp till 60 %) förebyggas med behandling som minskar blodets koaguleringsförmåga, det vill säga antikoagulantia- eller AK-behandling.
Om risken för hjärninfarkt är måttlig, ska AK-behandling övervägas och om risken är stor, rekommenderas AK-behandling.
Nackdelen med AK-behandling är en ökad risk för blödningar. Om behandlingen väljs korrekt överträffar fördelarna dock nackdelarna mångfalt.
Bedömningen om påbörjande av AK-behandling görs individuellt, i problematiska fall så att man väger risken för blockering och blödning sinsemellan.
AK-behandlingen görs oftast med warfarin (Marevan®). För vissa patientgrupper kan man för att förhindra och behandla koagulering använda direkta antikoagulantia som ett alternativ till warfarin. Fördelen med dessa oralt doserade läkemedel är att de är enklare att använda och samtidigt är förknippade med en aningen mindre risk för hjärnblödning, men de är avsevärt dyrare än warfarin. För dessa kan man under vissa förutsättningar få begränsad grundersättning (40 %) från FPA.