Om behandlingen av förhöjt blodtryck

​​​​​​​​​​​​​​​​

Grunden för behandling av förhöjt blodtryck är en blodtryckssänkande livsstil. Om blodtrycket inte är mycket högt och man inte upptäcker några organskador eller andra sjukdomar som skulle påverka vårdbeslutet, kan man först följa med hur livsstilsbehandlingen fungerar. Bedömningen av effektiviserad behandling görs beroende på blodtrycksnivån inom 2–6 månader.

Läkemedelsbehandlingen kan även påbörjas genast, om blodtrycket redan i utgångsläget är högt.​

Läkemedelsbehandlingen har effekt när man tar läkemedlet enligt anvisningarna och regelbundet. Effekten av behandlingen följs upp med blodtrycksmätningar, helst med blodtrycksuppföljning hemma.

För behandlingen av förhöjt blodtryck kan det behövas flera läkemedelspreparat, för att man ska nå målnivån.​

Hos diabetiker börjar man med blodtryckssänkande läkemedelspreparat även då man upprepade gånger konstaterar proteinet albumin i urinprover. Fastän blodtrycksvärdena ännu skulle ligga inom det normala området, kan läkemedelsbehandlingen sänka trycket i njurarnas kapillärnystan (glomeruli) och således skydda njurarna.

Också efter påbörjad läkemedelsbehandling lönar det sig att fortsätta med den blodtryckssänkande livsstilsbehandlingen, eftersom läkemedlen då fungerar bättre och man klarar sig med en mindre läkemedelsdos.​

Livsstilsbehandling av blodtryck

Man kan förebygga och behandla högt blodtryck med sin livsstil. Det lönar sig att fästa vikt vid livsstilen redan när blodtrycket överskrider den idealiska nivån på 120/80 mmHg. Mest inverkar för stort intag av salt, för lite motion, övervikt, rökning och alkoholkonsumtion. Blodtrycket kan även höjas av lakrits och andra produkter som innehåller lakritsextrakt samt sömnstörningar.

Läkemedelsbehandling av blodtryck

Läkemedelsbehandling av blodtryck påbörjas om livsstilsbehandlingen inte ger önskat resultat. Livsstilsbehandling stärker emellertid alltid effekten av läkemedelsbehandling och man ska inte glömma bort den även om man börjat ta läkemedel. 

Det finns flera olika läkemedelspreparat som kan användas för att behandla blodtrycket. Valet av läkemedel påverkas bland annat av njurarnas funktion och övriga sjukdomar. För diabetiker är det primära blodtrycksläkemedlet i regel hämmare av angiotensinkonverterande enzym (ACE-hämmare) eller angiotensinreceptorblockerare (ATR-blockerare), om det inte finns några hinder för användningen av dem. Den slutliga effekten av dessa läkemedel ses först efter cirka fyra veckor.​​

Det finns olika styrkor av nästan alla blodtrycksmediciner. Om ett läkemedelspreparat inte räcker till för att sänka blodtrycket till målnivån, kan man använda flera läkemedelspreparat. Kombinationspreparat har två eller tre blodtryckssänkande ämnen i samma tablett.

Ofta kan man sänka blodtrycket effektivare med mindre doser av två läkemedel än genom att öka dosen av ett läkemedel. Då kan man även undvika eventuella bieffekter bättre. Blodtrycksmedicineringen är långvarig medicinering som oftast räcker hela livet, om man inte genom att ändra livsstilen och bli av med eventuell övervikt lyckas återställa blodtrycket till en normal nivå.

Efter att man påbörjat läkemedelsbehandling kan man behöva göra uppföljningsbesök aningen oftare eller annars ha kontakt med vårdstället. Mängden uppföljningsbesök och laboratorieprover är individuella och de beror även på läkemedelspreparaten. Innan behandlingen påbörjas och efter påbörjande granskar man individuellt bland annat njurfunktionen (kreatinhalten i serum och filtreringen i glomeruli i njurarna samt protein i urinen och kalium- och natriumhalten i serum).​

Blodtrycksmediciner

Angiotensinkonvertashämmare (ACE-hämmare) utvidgar blodkärlen och sänker därigenom blodtrycket och gör det lättare för hjärtat att pumpa. Den vanligaste biverkningen av ACE-hämmare är torr, irriterande hosta (hos 10–20 %).

Angiotensinreceptorblockerare (ATR-blockerare) fungerar på samma sätt som ACE-hämmare, det vill säga läkemedlet får blodkärlen att utvidgas vilket sänker blodtrycket.

Diuretika driver ut vätska och natriumsalt varvid urinmängden ökar. De fungerar effektivt för att sänka blodtrycket även i små doser. De ger en bättre effekt av ACE-hämmare och ATR-blockerare. Stora doser av vätskedrivande läkemedel kan höja giktvärdet (urat i serum).

Kalciumantagonister (Ca-hämmare) har en blodtryckssänkande effekt som bygger på att de utvidgar blodkärlen. I början av behandlingen kan de ge övergående symtom såsom rodnad, värmekänsla och huvudvärk. Läkemedlet kan vara förknippat med svullnad av fötterna, särskilt vristerna, men det förhindrar inte behandling om svullnaden är lindrig.

Betablockerare gör ofta pulsen långsammare och förhindrar att pulsen stiger vid ansträngning. Betablockerare är inte det primära blodtrycksläkemedlet för diabetiker, om personen inte lider av kransartärsjukdom eller rytmstörningar. Läkemedlet kan inte heller användas om pulsen redan från tidigare är långsam. Personer som idrottar kan uppleva att medicinering med betablockerare är problematisk, eftersom hjärtats puls inte stiger som normalt vid ansträngning. Om man måste sluta använda betablockerare ska det göras så att dosen minskas så småningom. Om man slutar ta betablockerare plötsligt, kan man lätt få hjärtklappning.

FPA-ersättning för blodtrycksmediciner

Behandlingen av högt blodtryck enligt behandlingsrekommendationerna berättigar till en grundersättning (40 %) för blodtrycksmediciner. FPA:s specialersättning (65 %) förutsätter svår kronisk blodtryckssjukdom enligt sjukförsäkringslagen. Eftersom det är mycket viktigt att diabetiker noga sköter sitt blodtryck och har en lägre målnivå för blodtrycket än andra, kan även specialersättning beviljas för en lägre blodtrycksnivå.​

Diabetiker kan beviljas specialersättning, om det diastoliska blodtrycket efter en minst sex månader lång uppföljningsperiod och behandling utan läkemedel vid upprepade mätningar är 95 mmHg eller högre och detta har efterföljts av läkemedelsbehandling under minst sex månader.

Om en diabetiker permanent har utsöndring av protein i urinen eller en långt hunnen njursjukdom, kan specialersättning beviljas med specialistläkares utlåtande utan någon blodtrycksgräns.​

Man ansöker om specialersättning med ett B-utlåtande från behandlande läkare. När FPA har fattat beslut om ersättning skickar FPA ett nytt FPA-kort med den siffra som berättigar till ersättning (205).


Föregående sidaNästa sida

 


​​
Uppdaterad  4.8.2019 22.19