Vid flerdosbehandling täcker man behovet av basinsulin på natten och mellan måltiderna med 1–2 dagliga injektioner med långverkande insulinderivat, detemir eller glargin 100. Äldre humaninsulin, dvs. NPH-insulin, rekommenderas inte för behandling av diabetes med insulinbrist, eftersom risken för att blodsockret sjunker för lågt är större än med nyare
preparat. Nyare och mer långverkande insulinderivat, degludekinsulin och glargin 300, ges en gång per dygn.

Behovet av måltidsinsulin täcks med direktverkande insulin, som är aspart, glulis och lisproinsulin.

Behovet av insulin varierar från dag till dag. Under dygnet anpassar man insulindoserna efter dagsrytmen, matmängderna och ansträngningen genom att själv mäta blodsockret. Vid en sådan flexibel dosering ändrar man insulindosen som tas i samband med måltid enligt blodsockernivån och matintaget (kolhydrater). Behovet av basinsulin varierar också beroende på t.ex. motion, hormonbalans och stresstillstånd i kroppen.

Personer med typ-2 diabetes kan med åren utveckla en märkbar insulinbrist. Principerna för flerdosbehandling skiljer sig då inte från behandlingen av typ-1 diabetes. En del har däremot kraftig insulinresistens som drastiskt ökar behovet av insulin och då kan det behövas mycket större insulindoser jämfört med flerdosbehandlingen vid typ-1 diabetes. Vid typ-2 diabetes använder man ofta andra diabetesläkemedel parallellt med flerdosbehandlingen.