Överkänslighet mot läkemedel

Skadeverkningar som är en följd av läkemedel är vanliga. Största delen är kända biverkningar som har samband med läkemedlets verkningsmekanism och förmedlas inte via överkänslighetsmekanismer. Dessa biverkningar kan inte utredas med allergiundersökningar.

Läkemedelsallergi

Genom sedvanlig så kallad omedelbar al​lergimekanism förmedlas endast få former av läkemedelsöverkänslighet, vanligen reaktioner mot penicillin och dess härledningar. Då kan symptomet vara nässelfeber, symptom i andningsvägarna, symptom i tarmsystemet eller anafylaxi, det vill säga en allmän allergisk reaktion. I de flesta fall är läkemedelsallergin redan klar utifrån händelsebeskrivningen och kräver inga tilläggsutredningar. Det läkemedel som misstänks ha orsakat reaktionen och det läkemedel som korsreagerat bor undvikas i fortsättningen.

Omedelbar läkemedelsallergi kan vid behov utredas med pricktest på huden och med mätning av antikroppar i blodet. Positivt resultat i allergitest tillsammans med symptom säkerställer överkänslighet mot läkemedel. Ett negativt resultat utesluter inte med säkerhet allergi utan som tilläggsutredning behövs ett provokationstest. Användningen av läkemedlet förbjuds och provokationstest görs inte om patienten fått en svår reaktion (anafylaktisk reaktion). Patienten bör spara namnet på läkemedlet som orsakat en allergisk reaktion och meddela det till vårdgivande enheters journalsystem.

Läkemedelseksem

Fördröjda hudreaktioner på grund av läkemedel utvecklas via olika mekanismer. En av de vanligaste hudreaktionerna är exantem som är irriterande slingriga utslag. Exantem uppkommer symmetriskt på kroppen och försvinner småningom inom 1–2 veckor. Flera smittosamma sjukdomar kan orsaka hudsymptom av denna typ.

Särskilt vissa värkmediciner och antibiotika kan orsaka upprepade hudreaktioner på samma ställe (erythema fixum), och då den läkt finns brun pigmentation kvar.

Läkemedel orsakar sällan svåra omfattande reaktioner som skulle täcka hela huden. Dessa reaktioner kan vara förknippade med allmänna symptom såsom feber.

Läkemedelsprovokation

Läkemedelsprovokation används vanligen bara för att hitta en medicin som passar patienten. Läkemedelsprovokation görs om det misstänkta läkemedlet är svårt att ersätta, om sambandet mellan reaktionen och läkemedlet är osäkert eller om reaktionen varit lindrig. Om det förekommit en svår misstänkt läkemedelsreaktion görs ingen provokation. Provokationen görs alltid i övervakade förhållanden, vanligen på sjukhus.

Vid läkemedelsprovokation ges läkemedel vanligen oralt till patienten, en mindre mängd än normalt och dosen ökas småningom till normaldos. Patientens mående övervakas under provokationen och 2–3 timmar efter den sista dosen. Patienten uppmanas att ta kontakt, om symptom uppstår under de följande dagarna.

Ljusöverkänslighet

 Läkemedelsbehandling kan ibland orsaka överkänslighet för ljus. Symptom på ljusöverkänslighet är rodnande hud, sveda och irritation i områden som inom ett dygn utsatts för sol. Lindriga symptom finns kvar några dagar, kraftiga 1–2 veckor. Vid svåra reaktioner kan mörk pigment bli kvar flera månader i eksemområdet.

Det misstänka läkemedlet lämnas bort eller byts ut mot ett annat enligt läkarens anvisningar. Eksem behandlas med kortisonsalva.

Den vanligaste framkallaren av ljussensibilisering är doxicyklin-antiobiot, men bara få användare får symptom. Övriga läkemedelsgrupper som eventuellt leder till sensibilisering är övriga mikrobläkemedel, hjärt- och blodtrycksmediciner samt anti-inflammatoriska värkmediciner som breds ut på huden och en del läkemedel för hudsjukdomar. I bipackssedeln på läkemedel anges vanligen att reaktioner kan uppstå.

Överkänslighet mot antiinflammatoriska värkmediciner

Vid överkänslighet mot antiinflammatoriska värkmediciner är det vanligen inte fråga om allergi och överkänslighet kan inte utredas med allergitest. Patienterna får symptom av alla läkemedel i denna grupp. Ofta finns det ett tydligt orsakssamband. En del av de som har astma, näspolypsjukdom eller båda får symptom på snuva och astma av dessa läkemedel. I värsta fall kan en person med överkänslighet mot antiinflammatoriska värkmediciner få en allmän allergisk reaktion. Hos en del patienter märks överkänsligheten som nässelfeber och förvärrad kronisk nässelfeber. Den som har överkänslighet ska meddela det till apoteket och på läkarmottagningen.

Överkänslighet mot bedövning

Överkänslighet mot bedövning är sällsynt. Vid misstänkta reaktioner är det ofta fråga om vanlig svimning eller skadeverkning av adrenalin eller lidokain som används som tillägg i bedövningen. Överkänslighet mot bedövning kan testas med pricktest.

Vacciner

Överkänslighetsreaktioner på grund av vaccin är sällsynta. Smärta, svullnad och värmekänsla är inte tecken på en allergisk reaktion. Allergisymptom är däremot rodnad, svullnad och nässelfeber i ett stort hudområde. Utredning av vaccinallergi ska göras av en läkare som är specialiserad på allergologi. Allergin kan bero på antingen vaccinet eller de metoder som använts vid tillverkningen. Influensavaccin kan vanligen ges normalt till personer med äggallergi, eftersom mängden ägg i vaccin är väldigt liten. Undantag är personer som konstaterats få en anafylaktisk reaktion efter att ha ätit ägg. Även i dessa fall kan vaccinet vanligen ges i övervakade förhållanden. Enligt vaccineringsanvisningen följs den vaccinerades mående upp i två timmar efter influensavaccinering.

Vid tillverkning av vaccin kan eventuellt användas antibiotika, som vanligen inte orsakar allergiska reaktioner hos den vaccinerade. Vacciner kan innehålla formaldehyd som konserveringsmedel. De som sensibiliserats av mängden formaldehyd i vaccin kan få lindriga allergiska reaktioner vid stickstället.

Omedelbara vaccineringsreaktioner kan undersökas med pricktest. Fördröjd överkänslighet mot till exempel konserveringsmedel syns i epikutantest.

Anestesi

Under anestesi (nedsövning) används samtidigt flera olika läkemedel. Reaktioner som är förknippade med allergisering förutsätter vanligen sensibilisering i samband med en tidigare åtgärd. De vanligaste allergiframkallarna är muskelrelaxanter (muskelavslappnande läkemedel), antibiotika och latex. Reaktioner kan uppstå även av egentliga anestesimedel eller bedövningsmedel. Orsaken till en allergisk reaktion kan även vara ett ämne som används för rengöringen av huden eller en värkmedicin. Läkemedelsreaktioner kan uppstå på annat sätt än via en allergisk mekanism eller kan vara annan skadeverkning av läkemedel, varvid en reaktion även kan uppstå vid den första anestesin. Anafylaktiska reaktioner uppstår i en per 10 000–20 000 anestesier.

Under operationer används flera läkemedel och om reaktionen varit svår, behövs ofta en omfattande utredning. Alla läkemedel som använts under operationen utreds med pricktest. Pricktest rekommenderas 4–6 veckor efter reaktionen.

Röntgen med kontrastmedel

Överkänslighetsreaktioner är ovanliga med dagens kontrastmedel, men en reaktion kan vara livsfarlig. De ämnen som orsakar överkänslighet är jod och gadolinium. De flesta reaktioner är inte IgE-förmedlad allergi och kan därför uppstå redan vid den första röntgningen. De har samband med frisättningen av histamin som konstrastmedlet orsakar. IgE-förmedlad egentlig allergi är sällsynt och förutsätter sensibilisering vid tidigare undersökningar.

De flesta reaktioner uppstår inom en timme efter doseringen av kontrastmedlet, många inom fem minuter. I ovanliga fall uppstår symtomen först efter flera dagar som lindriga hudsymptom, och dessa påverkar vanligen inte doseringen av kontrastmedel i framtiden.

Tryggast är att ersätta kontrastundersökningen med en annan metod då det gäller personer som tidigare reagerat på kontrastmedel. Om reaktionen är lindrig, kan undersökningen göras med skyddande medicinering. Efter svåra reaktioner ska användning av kontrastmedel undvikas. Astma- och allergipatienter har något större risk än andra att reagera på kontrastmedel. Däremot ökas inte risken av en hudreaktion på jodhaltiga produkter.

Virus och läkemedel

Största delen av de hudreaktioner som uppstår under antibiotikakurer kan ha samband med den infektion som behandlas. Eksem under en antibiotikakur kan bero på en pågående inflammationssjukdom där det kan ingå en virussjukdom. Eksem under barns antibiotikakur har för det mesta samband med den infektionen som barnet insjuknat i, och inte med antibiotikan. Det är även möjligt att det virus som man insjuknat i och läkemedlet tillsammans orsakar eksem.

Desensibilisering mot läkemedel

Alla desensibiliseringsbehandlingar mot läkemedel är expertimentella och genomförs alltid under övervakning av en specialiserad läkare. Desensibilisering övervägs då läkemedlet är livsviktigt för patienten och det inte finns ersättande preparat.

Även desensibilisering mot antiinflammatoriska värkmediciner är möjligt. Orsaken kan vara att patienten som sensibiliserats behöver ASA (acetylsalisyra)-preparat för vård av hjärt- och kärlsjukdomar.

Dessutom används så kallad ASA-desensibilisering som expertimentell vård för näspolyppatienter.

Behandling

Medicineringen som orsakat överkänslighetssymptom avslutas. Beroende på hur viktig medicineringen är ska den enhet som ordinerat läkemedelsbehandlingen kontaktas för ordnande av ersättande behandling. Det är krävande att undersöka sensibilisering mot läkemedel och i första hand försöker man hitta ett annat läkemedel som passar patienten. I de fall där det inte finns andra läkemedelsalternativ övervägs läkemedelsdesensibilisering

 

Uppdaterad  12.3.2020