Personens egen beskrivning av epilepsianfallet är viktig. Det är särskilt viktigt att veta om personen upplevde något symtom eller någon förnimmelse före anfallet. Den egna beskrivningen av anfallet kan dock vara osäker, eftersom anfallen ofta är förknippade med fördunklat medvetande och minnesförlust. Därför är det mycket viktigt att få vittnenas beskrivning av anfallet.

Både personen som drabbats av anfallet och vittnen kan verbalt beskriva händelseförloppet under anfallet. Det är bra att få veta om personen upplevde något av följande:

• rörelsesymtom, till exempel ryckningar eller stelhet i ansikte, ben, armar eller kropp
• sinnesupplevelser, till exempel lukt-, smak-, syn- eller hörselförnimmelser
• autonoma symtom, såsom rodnad eller blekhet, hjärtklappning eller förändrad pupillstorlek
• fördunklat medvetande

Om personen har haft flera anfall är det viktigt att veta om de alltid är likadana eller olika.

Utifrån beskrivningen av anfallet fastställs anfallstypen eller -typerna. Detta har central betydelse då man vill fastställa rätt typ av epilepsi och välja den lämpligaste behandlingen.

Anfallstyperna kan delas in i fokala och generaliserade anfall.

• Anfallet är fokalt om det är fråga om en lokal störning i hjärnan (utifrån symtom ellerförändringar i hjärnans elektriska aktivitet). Symtomen vid ett fokalt anfall kan ge läkaren antydan om vilken del av hjärnan anfallen utgår från. Ett fokalt anfall kan leda till ett tonisk-kloniskt anfall om den elektriska störningen sprider sig från utgångsområdet till båda hjärnhalvorna.
• Vid ett generaliserat anfall störs hjärnans elektriska aktivitet plötsligt och samtidigt i storhjärnans båda halvor.

En del av anfallen förblir oklassificerade.

Elektroencefalografi av hjärnan eller EEG-undersökning registrerar hjärnbarkens elektriska aktivitet. EEG hjälper att diagnosticera epilepsi och fastställa dess typ. Mellan anfallen kan EEG-undersökningen dock ge ett helt normalt resultat.

Med magnetröntgen av hjärnan kan man utreda strukturella orsaker till epilepsin. Resultatet från avbildningsundersökningen kan även vara helt normalt.

I diagnosticeringen av epilepsi ingår även kartläggning av funktionsförmågan, som beskriver personens

• funktionsförmåga och eventuella problem i den
• svårigheter att klara av vardagssysslorna på grund av epilepsin.

Kartläggningen av funktionsförmågan stöder utarbetandet av en service- och rehabiliteringsplan för patienter med svår epilepsi som ger stora besvär i funktionsförmågan och vardagssysslorna. Hos personer i arbetsför ålder tar man efter kartläggningen ställning till arbetsförmågan och eventuella åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering samt längden på körförbudet.

Gemensamt för personer med samma epilepsisyndrom är

• viss anfallstyp eller kombination av anfallstyper
• debutålder för symtomen
• fynd i elektroencefalografin eller EEG
• prognos

Alla dessa kan dock variera. Dessutom kan bakgrundsorsaken till epilepsin variera även om syndromet är samma.

Läkaren kan utnyttja informationen om epilepsisyndromet i vårdplaneringen och prognosbedömningen.

Epilepsisyndrom kan konstateras hos under en tredjedel av epilepsipatienterna. Exempel på epilepsisyndrom är juvenil myoklon epilepsi, juvenil absensepilepsi och Lennox-Gastauts syndrom.