Hos majoriteten av personerna med epilepsi går det bra att kontrollera anfallen med läkemedel. I allmänhet måste man använda läkemedlen i flera år, ibland hela livet. Läkemedlet väljs utifrån anfallstypen och syndromet. Dessutom är det viktigt att utreda orsaken till epilepsin, om det bara är möjligt.
Valet av läkemedel förutsätter även alltid beaktande av individuella faktorer samt bedömning av behandlingens effekt och förhållet mellan nytta och risk vad gäller eventuella biverkningar. Endast hos cirka hälften av patienterna har det först valda läkemedlet effekt och tolereras väl med avseende på biverkningar. För resten av patienterna måste man leta efter ett lämpligt läkemedel eller en lämplig läkemedelskombination.
Vårdplanen görs tillsammans med patienten och vid behov vårdnadshavare eller anhöriga. Det viktiga är att patienten och andra personer som deltar i behandlingen får tillräckligt med information om sjukdomen och dess behandlingsalternativ. Man talar om ett jämställt kompanjonskap, med vars hjälp behandlingen blir framgångsrik.
Ibland är epilepsin svårbehandlad och man lyckas inte eliminera anfallen eller andra epileptiska symtom trots olika behandlingsförsök. Då hindrar symtomen möjligheterna att leva ett fullvärdigt och tryggt liv. I Finland lider uppskattningsvis 9 000 personer av svårbehandlad epilepsi. Även då är målet en så god livskvalitet och funktionsförmåga som möjligt.
Läkemedlet väljs utifrån anfallstypen och eventuellt epilepsisyndrom
Fokal epilepsi
Som läkemedel vid fokal epilepsi rekommenderas i första hand oxkarbazepin, långverkande karbamazepin eller levetiracetam. Alternativa läkemedel är gabapentin, lamotrigin, topiramat, zonisamid och valproat. Användningen av valproat som förstahandsläkemedel vid fokal epilepsi begränsas av dess något svagare effekt på endast fokala anfall. Användningen av topiramat som förstahandsläkemedel begränsas av dess biverkningar i anslutning till minnet och informationshanteringen.
Som tilläggsläkemedel vid fokala epilepsisjukdomar kan man använda eslikarbazepinacetat, gabapentin, klobazam, lakosamid, lamotrigin, levetiracetam, perampanel, pregabalin, retigabin, topiramat eller zonisamid. I speciella situationer (till exempel överkänslighet och bristande effektivitet hos andra läkemedel) kan man använda fenytoin, fenobarbital eller vigabatrin. Det har konstaterats att fenytoin och fenobarbital har fler långvariga biverkningar än ovan nämnda läkemedel. Vid övervägande av vigabatrin ska man beakta risken för synfältsbortfall.
Generaliserad genetisk epilepsi
Generaliserade genetiska (tidigare så kallade idiopatiska) epilepsisjukdomar bildar ett kontinuum av syndrom, där absensepilepsi i barndomen eller ungdomen, generaliserade tonisk-kloniska anfall vid uppvaknande och juvenil myoklon epilepsi ingår. Förstahandsläkemedlet vid genetiska epilepsisyndrom och generaliserade anfall i anslutning till dem är valproat. Alternativa läkemedel är lamotrigin, levetiracetam och topiramat samt som tilläggsläkemedel klobazam. Perampanel kan användas som tilläggsläkemedel vid generaliserade tonisk-kloniska anfall. Etosuximid är endast effektivt vid absensanfall. Lamotrigin har inte alltid tillräcklig effekt på myoklona anfall och kan ibland till och med förvärra myoklonierna.
Man undviker vissa läkemedel vid generaliserade epilepsisjukdomar eftersom de kan öka myoklonierna eller absensanfallen. Dessa är i första hand läkemedel som blockerar natriumkanalerna i nervsystemet, såsom fenytoin, karbamazepin, oxkarbazepin, eslikarbazepin och eventuellt lakosamid. Man undviker även vigabatrin och lamotrigin.
Biverkningar och andra eventuella problem i anslutning till läkemedlet – inverkar på valet av läkemedel
Psykiska biverkningar
En del epilepsiläkemedel kan orsaka psykiska biverkningar såsom depression. Psykiska biverkningar är förknippade särskilt med användningen av levetiracetam, perampanel, topiramat och zonisamid. Om man känner till att en person med epilepsi har psykiska problem eller har fått psykiska besvär av tidigare använda läkemedel, strävar man efter att undvika dessa läkemedel i fortsättningen.
Vikt
Epilepsiläkemedel kan även påverka vikten genom att förändra matlusten. Topiramat minskar den medan valproat och pregabalin ökar den. Man strävar efter att beakta viktfrågor i samband med valet av läkemedel.
Överkänslighet mot läkemedel
Man kan vara överkänslig mot epilepsiläkemedel. Då framkallar läkemedlet i början av behandlingen en svår hudreaktion och man kan inte använda det. Ibland kan reaktionen även uppkomma i levern eller ett annat organ. Vissa läkemedel (fenytoin, karbamazepin, oxkarbazepin) är släkt med varandra, så om man är överkänslig mot ett läkemedel så är man ofta överkänslig även mot det andra. Därför kan läkaren varna för läkemedel som är släkt med varandra om man redan är överkänslig mot ett läkemedel. För att kunna förutse överkänslighetsreaktioner strävar man efter att även utveckla gentester, eftersom benägenheten för dessa reaktioner sannolikt grundar sig på vissa genförändringar.
Biverkningar under graviditet
Under graviditeten har barn som utsätts för valproat större risk att få missbildningar och andra utvecklingsstörningar än till exempel barn vars mödrar använder karbamazepin och lamotrigin. Utvecklingsstörningarna kan upptäckas redan då fostret utvecklas eller efter födseln, men de kan även visa sig först i skolåldern till exempel som inlärningssvårigheter eller bristande sociala färdigheter (så kallade neurokognitiva skador). Därför rekommenderar man att kvinnor och flickor i fertil ålder använder valproat i behandlingen av epilepsi endast i vissa situationer och om andra behandlingar inte har varit effektiva eller har gett outhärdliga biverkningar. Personer som använder valproat ska använda ett effektivt preventivmedel och eventuella graviditeter ska planeras särskilt noggrant.
Valet av läkemedel i relation till associerade sjukdomar
Vissa epilepsiläkemedel påverkar även till exempel ångest, bipolär sjukdom eller smärta. För patienter som lider av ångest kan läkaren välja till exempel pregabalin, som hjälper mot både fokal epilepsi och ångest. Läkemedlet används även i stor utsträckning mot nervsmärta. Dess användning hos epilepsipatienter bör alltid diskuteras med den behandlande läkaren, eftersom det inte är lämpligt vid generaliserad epilepsi och kan inte heller användas oregelbundet, eftersom det då kan öka anfallsrisken precis som övriga epilepsiläkemedel. Valproat och topiramat kan användas förutom vid epilepsi även vid bipolär sjukdom och förebyggande av migrän.
Att beakta vid kombinerad behandling
Vid kombinerad behandling med epilepsiläkemedel kan biverkningarna öka om man använder läkemedel som verkar på samma sätt utan att man erhåller märkbart ökad effekt. Vad gäller både effekten och bieffekterna strävar man ofta efter en så kallad rationell kombinationsbehandling, där man kombinerar läkemedel med olika verkningsmekanismer.
Även förekomsten och behandlingen av andra sjukdomar ska beaktas vid valet av epilepsiläkemedel. För personer med leversjukdom passar inte läkemedel som utsöndras via levern och för mångsjuka personer passar läkemedel som inte orsakar samverkningar med andra läkemedel bäst.
Forskare söker efter biomarkörer
Ännu idag väljer man tyvärr läkemedelsbehandlingen för varje person utifrån "försök och misstag" i enlighet med vissa allmänna principer. I takt med den vetenskapliga forskningen strävar man i fortsättningen efter att hitta faktorer (biomarkörer), med vars hjälp man skulle kunna rikta läkemedelsbehandlingen med bättre förutsägbarhet och mer individuellt. Med hjälp av undersökningar skulle man alltså redan i förväg kunna veta vilka som bör prova vilket läkemedel med avseende på effekt och biverkningar.
Avslutning
av epilepsiläkemedel
Man kan överväga avslutning av epilepsiläkemedlet om patienten har varit anfallsfri i minst 3–5 år och hen själv är villig att avsluta läkemedelsbehandlingen. Risken för nya anfall efter läkemedelsavslutningen är 30–60 procent hos vuxna. Risken för nya anfall är mer än fördubblad jämfört med om man skulle fortsätta läkemedelsbehandlingen.
Risken för nya anfall minskar om man uppnår anfallsfrihet redan i början av behandlingen. Faktorer som ökar risken för nya anfall är förekomsten av medvetslöshetsanfall eller myoklona anfall, dålig läkemedelsrespons i början av behandlingen, behov av flera epilepsiläkemedel och aktiv epilepsi som varat i över tio år.
Innan läkemedlet avslutas diskuterar läkaren med patienten om risken för nya anfall, de faktorer som inverkar på detta och hur eventuella nya anfall påverkar arbetsförmågan och bilkörningen. Det är viktigt att även beakta att cirka 10 procent av patienterna som får nya anfall efter läkemedelsavslutningen inte uppnår anfallsfrihet då de börjar den tidigare läkemedelsbehandlingen på nytt.
Behandlingen med epilepsiläkemedel avslutas stegvis, vanligtvis under flera månader, eftersom en snabb avslutning kan öka anfallsrisken. Om patienten får ett nytt anfall efter läkemedelsavslutningen inleds läkemedelsbehandlingen på nytt. Ny utsättning bör provas endast i undantagsfall.
Föregående sidaNästa sida