När vi rör hett vatten eller kniven slinter och gör ett sår i fingret vaknar kroppens smärtreceptorer och börjar sända signaler till hjärnan.
Receptorer som specialiserat sig på smärtimpulser finns i nästan hela kroppen – i huden, musklerna, skelettet och lederna. De finns också i organväggar, framförallt i säck- och tubformade organ, såsom magsäcken, tarmarna, urinledarna och blodkärlen.
I hjärnan och en del av de inre organen, till exempel levern eller lungorna, finns inga smärtreceptorer. Dessa inre organ är dock omslutna av en hinna som är smärtinnerverade.
1. Smärtsignalerna går från kroppen till hjärnan
När man till exempel skär sig i fingret med en kniv skadas hudcellerna i fingret, och då vaknar smärtreceptorerna i huden och börjar sända smärtsignaler till hjärnan. Smärtsignalen till hjärnan transmitteras genom en kedja som bildats av många nervceller.
Kedjan kallas nervbana. Den kan inte jämföras med en fast telefonlinje där signalen alltid skulle transmitteras på samma sätt till hjärnan. Nervcellerna kan nämligen samtidigt vara kopplade till flera nervceller, och kommunikationen mellan dessa kan både dämpa och stärka signalen.
Smärtsignalen transmitteras först elektroniskt till ryggmärgen. Där kopplas nervcellen till följande nervcell med hjälp av den så kallade synapsen. Synapsen är en punkt där nervcellerna förenas och där smärtsignalen omvandlas till kemiska transmittorer som förbereder följande nervcell för att sända signalen vidare. På detta sätt transmitteras signalen igen vidare i elektronisk form till hjärnan.
2. Smärtupplevelsen bildas i hjärnan
Hjärnan behandlar budskapet i smärtsignalen i många hjärnområden, och detta resulterar i att den egentliga smärtupplevelsen bildas.
Hjärnan tolkar från vilken del av kroppen smärtsignalen kommer och hur stark den är. Smärtan stimulerar hjärnområden som behandlar känslor, och därför upplever vi smärtan som oangenäm och försöker bli av med den.
Hjärnan jämför också smärtsignalerna med tidigare upplevd smärta och beslutar utifrån detta huruvida smärtan är hotande eller harmlös. Tolkningen beror på vilka uppgifter om eller minnen av tidigare upplevd smärta som lagrats i hjärnan.
3. Kroppen och sinnet reagerar på smärta
Smärtan är inte enbart en oangenäm förnimmelse, utan den startar reaktioner i såväl kroppen, sinnet som beteendet.
Reaktionerna sker snabbt och automatiskt i kroppen. Smärta kan öka muskelspänningen, höja pulsen och försnabba andningen samt höja blodtrycket.
Smärtan väcker också sinnets uppmärksamhet. Sinnet avbryter behandlingen av andra frågor när dess resurser styrs till att reda ut och lösa orsaken till smärtan. Detta är viktigt med tanke på syftet med att smärtan ska skydda överlevnaden.
4. Smärta förändrar beteendet
Om man slår sin tå på ett soffhörn, är det bra att klämma om tån som första nödhjälp. Huvudvärk kan i sin tur avhjälpas med ett bekant smärtstillande medel. Vila bidrar till skadade vävnaders återhämtning. Smärtan kan också leda till att man söker upp en närstående eller en läkare eller börjar läsa diskussionsspalter på webben. Alla har sina egna överlevnadsmetoder som tar form utifrån våra upplevelser.
Överlevnadsmetoderna är ofta mycket automatiska. Man kan ändra sitt beteende och lära sig nya metoder. Detta händer ofta då det gäller en person som lider av långvarig smärta på grund av att våra överlevnadsmetoder vanligtvis har formats för att lindra kortvariga smärtor.
